Till min förvåning så har jag någon gång i tiden, gillat pojkar och dessutom verkar det som jag gillat dom extra mycket? Måste varit något fel på mig!
Varför skulle jag annars lägga ned min dyrbara tid på att skriva patetiska dikter om massa ännu mer patetiska känslor? NO IDEA!!!!
 Alla dom här såkallade dikterna måste vara skrivna i ett extremt svagt ögonblick.
Typ någon ensam hemma kväll utan festande?  eller när min mascara precis tagit slut eller något..


Kan inte få ut dig ur mina tankar.
Du är den finaste jag vet.
Du finns alltid där i min hjärna även om jag många gånger önskar att du vore någon helt annanstans.
Det enda mina ögon letar efter varje dag, är spår efter dig.
Minsta lilla glimt kan göra min dag.
Att få se dig skratta att få se dig le, att se dig vara lycklig, värmer upp min kropp så otroligt mycket och när jag får skratta med dig så når jag toppen.
Varje kväll ägnar jag långa stunder på att drömma mig bort och låtsas som att allt är på riktigt igen.
Att ha minnen som dom jag delar med dig är en gåva.

Ingen kan ta mig dit du kan.