Jag tycker synd om alla olyckligt kära själar där ute. Jag vet hur det är, ett helvete rent ut sagt och fy fan vilken smärta.
Jag önskar inte en endaste människa olycklig kärlek. Förutom mensvärk så måste det ju vara det som gör allra, allra ondast?

Att verkligen verkligen tycka om någon, utan att man får ens en ynka blick tillbaka?

Men det är fan inte bara dom olycklig kära det är synd om, utan även dom som ÄR kära är det också synd om.

Tänk bara på alla som tror att dom är lyckligt kära i sin underbara partner, men som har svin till pojk/flickvänner.
Kärleken är blind, right ? BEEN THERE DONE THAT.
Som kär missar man ju allt brister med en person. Man missar fula saker dom gör, fula saker dom säger, otrohet och annat bajs. Kanske det här "låtsas vara lycklig"stadiet med en partner är ännu värre med alla problem som kan uppstå?

Stackars stackars stackars! Jag kan fan börja gråta på rena tanken att det är så många som är olyckiga där ute. Kan låta extremt patetiskt, men det är sant!
Jag har blivit för känslig på sista tiden. Mår egentligen väldigt bra själv.( tror jag) Har bra koll på vad jag själv känner, men jag kan ändå samtidigt gå runt på stan lyssna på sorglia kärlekslåtar och tycka synd om alla andra och deras känslor.

Brist på kärlek, brist på känslor, nollställd? Ja troligen.

Jag är fan kall, kall som en äcklig isglass och
efter en het disskussion idag med Linda så kom vi båda fram till att det här håller inte längre.
Vi är inte 17 år och sådär äckligt förälskade i massa snygga pojkar, utan vi är faktiskt 18 år och några jävligt dåliga lyckosökare som letar efter guld men som förövrigt inte hittar ett skit.

Alla söker det där perfekta förhållandet där allt ska gå på räls, där man ska vara kära föralltid och gifta sig och hela baletten. Men jag har nog alltid varit realistisk nog att förstå att det här inte är sant NÅGONSTANS..

Jag kan inte påstå att det är tråkigt att vara singel, det är faktiskt riktigt skönt ibland.
Jag som alltid sagt att jag är en sån där  "förhållandetjej" ( en tjej som inte klarar av att vara singel?)
Men ack så fel jag hade. Det där jag någon gång sa om mig och förhållanden måste varit i ett väääldigt svagt ögonblick.

Antingen så är det så att jag faktiskt trivs som singel, eller så försöker jag bara inbilla mig att jag gillar läget för att jag inte orkar ta itu med saker och ting.

Känns iallafall bara som allt som har något med ordet "förhållande"  att göra slutar med ett helvete?

När man är singel kan man vara sig själv, man behöver inte hålla inne sina känslor och sina kvinnliga känsloutbrott.
Man behöver inte gå som på krossat glas bara för att göra en annan person glad.
Nu menar jag inte att man som singel måste bete sig som en stor del av alla singel tjejer och hora sönder sina liv. Utan man kan istället ta det lugnt , hora i lagom skala ,vänta ut rätt kille och låta det komma som det kommer.
Allt har sin tid och allt tar sin tid.

Man kan inte få allt serverat på ett silverfat. Fråga mig , jag vet.

Jag är nog världens slöaste, petigaste och mest bortskämda människa men jag blir bara mer och mer lycklig när jag faktiskt upptäcker att mina vänner tänker rätt lika dom med.

" Jag orkar gärna gå ut och fiska men jag orkar fan inte dra in fisken också när jag fått napp " haha

beror alla de här tankar på allt jag varit med om, eller vad är grejen? Många förhållanden som är trassliga just nu runt omkring mig? Fattar noll, får sluta vara känslig för alla andras skull

Nu ska jag sluta vara känslig och äta en macka. HEJRÅ