Det är julafton och dagen har faktiskt varit  ovanligt bra.
Familjen har varit samlad, alla har varit glada, maten har varit god och jag har fått världens bästa julklappar.

<3

Men hur bra än allt kändes för en stund sen, så känns allt tvärtom nu.
Jag tänker på det ibland, kanske lite för ofta.

Ibland känner jag mig fruktansvärt stark, men i nästa stund så kan jag känna mig så jävla svag.
Jag har alltid varit duktig på att förtränga saker för att  försöka må bättre.
Jag har alltid kunnat glömma personer, platser, och minnen  hur lätt som helst.
Jag har alltid kunnat gå vidare från allt som gjort mig illa och allt som gjort mig lycklig utan att någonsin titta tillbaka på det igen.

Den här gången var det tydligen annorlunda.

Många pratar om den här känslan. Många skriver om den, nämner den, och tråkigt nog har dom nog rätt..
jag fick och har samma känsla.

Det finns känslor som inte kan försvinna, band som inte kan klippas.
Det finns faktiskt saker som man kommer få bära med sig hela livet som inte är lika lätta att förtränga.

Något som började med enorm samhörighet, ovanliga känslor och glädje, slutar förstås som något helt annat
Frågan är om det var jag som var dum, eller om det bara var gud som spelade mig ett spratt..

Men svaren på dom här frågorna får jag nog aldrig.

Det är tungt att veta om att det bara har hänt.
Det är tungt när man lägger skulden på sig själv.
Men det värsta är att man ibland måste man ta sig igenom smärtan, helt helt ensam.