Ibland önskar jag att de skulle tycka om mig. Men det gör dom nog inte.
Sjukt att känna såhär , men efter flera år, så lär man sig leva med känslan att aldrig bli uppskattad.

Ibland önskar jag att jag kunde krypa upp i någon av deras famn, bara gråta ut och säga hur skit allt känns.
Men istället sitter jag och hör dem säga hur värdelös när jag inte klarar allt själv.

Jag önskar att jag hade haft någon som stoppat mig varje gång jag gjort dumma saker, någon som hade brytt sig när jag behövde hjälp. Någon som jag kunde berätta alla hemska saker för, som inte skulle klandra mig.
Jag syns inte..det verkar bara som att jag är ett enda störningsmoment här hemma..

Det är svårt när man är liten, på väg att bli stor, och när man får gå den hårda, mörka vägen. Alldeles själv.